| Tillhörande texter |
- Typ
- Äldre inventarium
- Titel
- REMBRANDT VAN RIJN (1606—1669), Holland.
- Källa
- Hallwylska samlingens katalogverk
- Datum
- 1930
- Text
- Den botfärdiga Magdalena. Knäbild halft åt vänster, hufvudet i fjärdedelsprofil åt vänster; händerna korslagda öfver det delvis blottade bröstet, högra handen utanpå den vänstra. Tårade bruna ögon, blicken framåt, något uppåt. Å hufvudet en tunn hvit slöja, i veck nedfallande öfver axlarna och å ömse sidor om bröstet; ofvanpå slöjan ett mörkbrunt dok. Brun dräkt med vida ärmar, under den högra en hvit underärm synlig. Till vänster ett fyrsidigt bord, täckt af en gulröd orientalisk duk, hvarå en uppslagen foliobok af pergament med tvåspaltig text; öfre bladens hörn uppåtböjda. Bakgrund mörkbrun, nästan svart. Ljuset snedt uppifrån vänster. Ej signerad. På duk, med beskurna kanter samt spänd på spännram af furu. Höjd: 1.085 m.; bredd: 1.11 m. Rembrandt Harmensz. van Rijn, f. 15 Juli 1606 i Leyden, d. 4 Oktober 1669 1 Amsterdam; lärjunge af Jacob Isacsz. van Swanenburgh i Leyden och Pieter Lastman i Amsterdam; målare, tecknare och etsare, verksam i Leyden och från 1631 till sin död i Amsterdam; holländska skolans främste mästare. Enligt Alfred von Wurzbach: »Niederländisches Künstler-Lexikon», Zweiter Band, Wien und Leipzig 1910, samt »Katalog der Gemälde, Miniaturen, Pastelle u. s. w. im Reichsmuseum zu Amsterdam», 1920. Anm. Taflan har förut kallats: »Maria aus der Verkündigung», se »Museum Christian Hammer in Stockholm». Die Gemälde-Sammlung II Theil, Köln 1894, n:r 177. Taflan rentoilerad af konservatorn Edwin Lindborg i Stockholm 1915 (berättelse därom, se nedan). Litteratur: Olof Granberg: »Inventaire général des trésors d'art, peintures & sculptures, principalement de maîtres étrangers (non Scandinaves) en Suède», Tome I, Stockholm 1911, 261 (sid. 56). — »Tidskrift för konstvetenskap», utgifven af Ewert Wrangel i Lund, hösten 1916 (innehållande uttalande om taflan af Olof Granberg). — »Zeitschrift für Bildende Kunst», 55 Jahrg. Verlag von E. A. Seemann, Leipzig. Heft 7/8 1921. — A. Bredius: »Wiedergefundene 'Rembrandts'», sid. 2—3. — Wilhelm R. Valentiner: »Rembrandt, wiedergefundene Gemälde» (1910—1920), Stuttgart und Berlin 1921, sid. XXVII. — Dagens Nyheter 11 September 1921: »Jakten efter Rembrandt» af E. Klm. Ram (ny): Af trä, polerad, bestående af en främre och en bakre del, sammanhållna vid högra sidan af två gångjärn och vid den vänstra af ett haklås. Främre ramen af ebenholts, på blindram af päronträ. Profil som figuren (orig. 8/i): Bakre ramen af päronträ, på blindram af furu, slät; rygg af aluminium. Glas. Höjd: 1.39 m.; bredd: 1.41 m. Fig. i. Då taflan i sitt nuvarande skick icke bär någon signering, drog det ganska länge om, innan dess identitet som ett verk af Rembrandts egen hand blef mera allmänt erkänd af konstkännarna. Sedan taflan vid auktion i Stockholm 5 och 6 September 1905 (se sid. 288) åter-ropats af Chr. Hammers arfvingar, afgaf professorn Julius Kronberg i December samma år ett intyg, att den enligt hans öfvertygelse härrörde »från Rembrandt Har-menszon van Ryns egen hand och att den är målad under mästarens senare period». Efter att hafva skärskådat möjligheterna af såväl en kopia som ett elevarbete och förkastat båda vill Kronberg i själfva målningssättet se ett säkert bevis för att taflan är af Rembrandt själf, och fortsätter: »Detta motiv med ögongloben betäckt med flera större och mindre glansljus, hvilka visa ögats tårfylldhet, utan att därför uttryckets lugn blifver stördt, ser man första gången i konsten, och i själfva verket är detta en så oerhörd teknisk svårighet, att det ville mästarens bland alla mästare, Rembrandts, öfverlägsenhet att våga sig på att lösa ett problem, som ingen annan ens skulle djärfvas uppställa för sig, i vissheten att han skulle komma att misslyckas.» I bref af 10 Februari 1906 vänder sig KRONBERG till direktören för Kaiser Friedrich-Museum i Berlin, Wilhelm Bode, för att höra hans mening rörande taflans mästare. Han nämner därvid ingenting om sin egen uppfattning, utan endast att »en af våra mera bekanta konstskriftställare, som varit i tillfälle att se taflan uttalat namnet Aart van Gelder». I bref af 24 Februari 1906 svarar Bode, att bilden »för vid första ögonkastet tanken på Rembrandt och hans senare skola, men vid närmare betraktande är dock den italiensk-spanska karaktären allt för påfallande. Jag tillstår, att jag, lika litet som Dr. Bredius, som sett fotografien hos mig, eller Dr. W. Valentiner och andra goda Rem-brandtkännare, absolut icke kan nämna något namn härför. Oss alla synes det osannolikt, att taflan, som ju måste hafva tillkommit omkring 1650—1660, kan härstamma från en holländsk mästare.» Vid auktionen i Stockholm 1 Mars 1906 köper Kronberg taflan för Hallwylska galleriet, och i bref af' 7 Mars meddelar han detta till Bode som svar på dennes nyss anförda bref och tackar honom samtidigt för att han icke döpt den till en Rembrandt, i hvilket fall KRONBERG icke skulle ha varit i tillfälle att förvärfva taflan. »Hade taflan af Eder försetts med Rembrandts namn skulle dåvarande ägaren hafva åsatt den ett alltför högt försäljningspris för att den skulle hafva kunnat stanna i vårt land. Nu lämnade han taflan för en i hvarje fall icke låg summa och samlingen v. Hallwyl, som jag Jiaft det för en älskare af gamla mästare utsökta nöjet att åt grefven och hans för sina samlingar mycket hängifna maka få sammanbringa, äger nu en kostbar pärla, visserligen utan, namn — men detta blir ju en bisak.» Härmed är första skedet i meningsutbytet om taflans mästare afslutadt. 8 Mars 1913 besöktes Hallwylska galleriet af hofkonsthandlaren Julius Böhler från München och professorn Osvald Sirén i Stockholm. Utan någon påtryckning och utan att någon försökte suggerera något namn, förklarade den förre taflan vara »en ovanligt vacker Rembrandt från mästarens sista period» samt uppskattade dess värde till en kvarts million kronor. Böhlers besök hade till följd, att man beslöt att ånyo vända sig till Bode, nu icke genom att nedsända en fotografi, utan originalet själft. Uppdraget att föra taflan till Berlin gafs åt operasångaren Gustaf Sjöberg, som skulle åtföljas af en af sina bekanta. Emellertid blef Sjöberg genom uppträdande på Kungl. Teatern hindrad att resa, hvarför uppdraget öfverläts på amanuensen vid Nordiska Museet Nils Lithberg, hvilken till ledsagare valde amanuensen i Jordbruksdepartementet Axel Lekander. Afresan från Stockholm skedde med morgontåget söndagen 6 April med ankomst till Berlin måndag morgon. Kl. 11 fördes taflan till Kaiser Friedrich-museet, där den låda, i hvilken den förvarades, öppnades i närvaro af Bode och Dr. Friedländer Vid första anblicken af taflan gåfvo de till ett rop af öfverraskning, och efter närmare studium af taflan förklarade Bode, att den dock knappast vore en Rembrandt; han tyckte sig äfven kunna se spåren af en signering. Taflan fördes nu till professor Hauser, som efter noggrant studium af »signeringen» förklarade sig kunna urskilja namnet Arent de Gelder. I telegram meddelades resultatet af konsultationen Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, hvarpå Lithberg och Lekander med kvällståget afréste från Berlin och anlände till Stockholm tisdag afton samt omedelbart förde taflan till Hallwylska huset. I bref till professor Sirén, som ombesörjt konsultationen med Bode, motiverar denne närmare sin uppfattning: »Tyvärr kan jag här icke se någon Rembrandt, taflan synes mig vara en fullt karakteristisk och särdeles god Arent de Gelder. Till samma uppfattning hafva äfven helt själfständigt Prof. Hauser och Dr. Friedländer förklarat sig hafva kommit. Vi hafva under de senaste åren haft ett flertal signerade taflor af Gelder här, hvilka fullständigt öfverensstämma med denna. FÖr Rembrandt har taflan för mycket ljus samt allt för jämn och allt för varm gulgrå färg. För honom är äfven behandlingen af fullständigt främmande slag, allt för jämnstruken, ej nog rik i köttpartiernas tonering och ej nog bestämd i teckning och modellering. Rembrandt skulle heller icke hafva tillåtit sig en sådan felteckning som den bordet och boken här uppvisa. Men som sagdt såsom en A. de Gelder är taflan utmärkt. Jag vill ytterligare tillägga, att i bakgrunden öfver boken rester äro synliga af den gamla signeringen (i rödaktig färg).» Onsdagen 9 April kl. 10 f. m. samlades på Wilhelmina von Hallwyls, f. Kempe, anmodan i Hallwylska huset professorn Julius Kronberg och hans maka, fru Ellen Kronberg, f. Scholander, professorn Osvald Sirén, operasångaren och artisten Gustaf Sjöberg, konservatorn Edwin Lindborg och amanuensen Nils Lithberg samt vid protokollet kandidaten Bengt Claudelin för att taga den af Bode och Hauser upptäckta signeringen i närmare skärskådande. Efter omsorgsfull granskning enade man sig om att den förmenta signeringen var endast taflans i rödt målade botten-grund, som å detta liksom andra ställen å taflan lyste igenom. Ett genom Sirén från Böhler begärdt intyg rörande taflan uteblef, men 25 April 1913 skrifver Böhler till Sirén: »Hvad grefvinnan Hallwyls Rembrandt angår, har jag nu i Berlin erhållit den mycket oangenäma underrättelsen, att taflan är signerad A. de Gelder, och kan jag egentligen icke riktigt förstå detta, ty taflan är till den grad vacker och afvikande från A. de Gelder, att det icke riktigt vill gå i mitt hufvud, men om signeringen är äkta, hvilket uppenbarligen är fallet, så kan man icke göra något åt saken. Den möjligheten vore ju då ännu alltid för handen, att Rembrandt målat vissa partier på sin lärjunges tafla; en sådan hypotes är ju icke allt för vågad. Som professor Hauser sade mig, hade för en del år sedan å en mycket bekant och ditintills af alla erkänd Rembrandt vid rengöring A. de Gelders signering kommit i dagen, och taflan var fullständigt så målad som grefvinnan Hallwyls. Detta tröstade mig i någon mån öfver min villfarelse, men, som sagdt, det var mig en stor och pinsam öfverraskning att höra, att taflan var signerad af en annan mästare.» Med anledning af denna skrifvelse meddelade Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, Böhler rätta förhållandet beträffande den förmenta signeringen, och nu skrifver Böhler 16 Juni 1913: »Som jag redan i Stockholm sade Grefvinnan, anser jag absolut taflan vara en Rembrandt, och var jag mycket öfverraskad, då jag hörde, att professor Hauser funnit en signering på taflan. Som jag nu hör af Grefvinnan, synes detta icke vara fallet, och jag gläder mig mycket däröfver, ty jag tror, att Excellensen Bode afgifvit sitt omdöme i denna riktning, emedan Hauser talade om signeringen.» Ännu en granskare af taflan uttalade sig samtidigt i denna riktning. Sommaren 1913 hade operasångaren Gustaf Sjöberg vid en resa på kontinenten haft sin uppmärksamhet riktad på jämförelser mellan taflor i de främsta gallerierna i Tyskland och Holland å ena sidan samt det Hallwylska å den andra. I en 15 September 1913 af-gifven berättelse har han efter en utförlig kritik af de af honom studerade Rembrandt-och de GELDER-dukarna kommit till det resultatet, att taflan icke kan vara målad af de Gelder, medan synnerligen vägande skäl tala för Rembrandt, och han slutar sin framställning med dessa ord: »Alldeles visst är, att om ej taflan är af Rembrandt, den ej heller är af de Gelder.» 27 Juni 1914 besöktes Hallwylska samlingen af Dr. A. Bredius och Dr. J. A. Kronig, Haag. Efter att hafva granskat tañan uttalade de som sin bestämda mening, att den vore att anse som ett verk af Rembrandts egen hand. 28 Juli samma år besöktes samlingarna af Dr. Carl Lilienfeld, Leipzig, ansedd som samtidens bäste kännare af de Gelder. Lilienfeld förklarade tanken på de Gelder som taflans mästare utesluten, och i en vid besöket aflämnad attest säger han: ^Står helt nära Rembrandts ’Lukretia*, som för kort tid sedan från Amerika för-värfvades till Sammlung Janssen i Amsterdam.» Omedelbart efter Lilienfelds besök underrättade bibliotekarien Olof Granberg i Stockholm Bredius om det nya erkännande taflan erhållit. I anledning häraf skrif-ver Bredius till Granberg, hvarom den senare i bref af 10 Augusti 1914 underrättar Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe: »Jag gläder mig öfver att äfven Lilienfeld icke anser taflan vara af de Gelder, och jag försäkrar Er att han känner de Gelder bättre än alla andra. Och i så fall — hvem återstår? Endast Rembrandt. Men det är en utomordentlig och gripande tafia (Mais c’est un tableau extraordinaire et troublant).» Med detta kqnde taflan anses ha fått sitt slutliga erkännande, och nu tordes äfven Granberg offentligen uttala sig om Rembrandt-taflan i Hallwylska galleriet — i »Tidskrift för Konstvetenskap» I, häft. 3 — hvarest han betecknar den som »ett intressant, delvis mästerligt, men som helhet betraktat ingalunda fullgånget verk». Ännu en gång skulle emellertid den gamla stridsfrågan om taflans mästare bringas på tal. Det var vid öfverlämnandet af de Hallwylska samlingarna till staten på nyåret 1921. I en artikel i Dagens Nyheter söndagen 13 Februari hade konsthistoriske experten hos Aktiebolaget H. BUKOWSKis Konsthandel, fil. dr Karl Asplund, betecknat Rembrandt-taflan som samlingens »pièce de résistance» och tillagt, att »den först för några år sedan blef allmänt erkänd och europeiskt bekant som ett fullmoget verk af den store mästaren (Rembrandt)». Detta uppväcker ånyo Granbergs tvifvelsmål, och åt sin uppfattning ger han uttryck i en artikel i den anförda tidningens nummer för fredagen 18 Februari. Utan att taga ställning till själfva stridsfrågan säger Granberg till slut: »Själf vill jag här icke ånyo uttala mig om dess äkthet. Det får framtiden afgöra — men det är nog långt dit.» Asplund kommenterar i samma nummer Granbergs artikel och uttalar ännu en gång sin bestämda uppfattning, att taflan är ett »fullmoget» verk af Rembrandts Kort efteråt utgaf Wilhelm R. Valentiner i serien »Klassiker der Kunst in Ge* Samtausgaben» XXVII, »Rembrandt, Wiedergefundene Gemälde», Stuttgart und Berlin 1921. Under gruppen »Rembrandt zugeschrieben» upptages taflan såsom n:r 23 (å sid. XXVII) med tillägget: »Nach Bredius und Granberg ein Original aus der Spätzeit. Die frühere Zuschreibung an Aart de Gelder dürfte jedoch eher zutreffend sein.» I s en kritik af detta arbete i »Zeitschrift für Bildende Kunst», 1921, sid. 146 ff., tillbakavisar Bredius på det bestämdaste den af Valentiner uttalade uppfattningen. Han skrifver bl. a. (sid. 148): »Wenn man das Bild selbst gut kennt, ist die Zuschreibung an Aart de Gelder! ein Unsinn.-----— In Holland sah man viele gute italienische Bilder zu Rembrandt’s Zeit. Es mag wohl einmal ein Ribera, ein Murillo, eine gute Kopie nach Tizian’s Magdalena unter Rembrandt’s Augen gekommen sein. Unter dem Eindruck eines solchen Biides malte Rembrandt um 1664 dieses Bild.--------— Es ist ein herrliches, grossartiges Bild!» Rentoileringen. Rörande den af honom 1915 verkställda rentoileringen af taflan har konservatorn Edwin Lindborg 21 Juli samma år äfgifvit följande berättelse: Därvid tillgick så, att klisterfritt papper klistrades på framsidan af taflan, hvarefter denna togs loss från spännramen. Taflan hade blifvit marouflerad — försedd med en bakduk, som limmats fast på originalduken — hvilket af utseendet att döma hade skett omkring midten af 1800-talet. Denna bakduk kunde mycket enkelt fläkas ifrån den inre duken. Denna inre duk, som låg närmast målningen, lossades sedan med knifvar, sickling, glas, rasp och sandpapper, delvis äfven för hand genom att den utan instrument så att säga plockades bort. Rundt kanten närmast spännramen behölls dock till en bredd af en å två centimeter en rand af den gamla innerduken såsom förstärkning, hvilket nödvändiggjordes äfven däraf att färgen på dessa ställen var för spröd att tåla ifrågavarande operation. När innerduken på detta sätt blifvit borttagen, låg taflans grundering blottad. Denna, som troligen utgjordes af ett preparat "af piplera (bolus eller kaolin), klister och någon olja, var mycket spröd. Den preparerades med linolja och brunrot, därefter med en mager lackfärg af mönja, terpentinessence och engelsk flatting. Den nya duken af s. k. broderlinne klistrades därefter fast på färgfilmens grunderade och preparerade baksida medels kasinat i borax, löst i kalkvatten och under bränningen tillsatt med 10 % venetiansk terpentin blandad med två delar bivax. När detta torkat, aftvättades papperet, som var klistradt på färgfilmens framsida. Då fernissan genom klistrets och vattnets inverkan något hvitnat, framträdde däri två mörkare, lodräta ränder, som visade sig vara negativa aftryck af i färgen befintliga märken efter två sömmar i originalduken. I den hvita hinnans mörkare ränder kunde tydligen urskiljas spåren af hvarje styng i sömmarna af den ursprungliga väfven. Detta gaf vid handen, att originalduken, på hvilken taflan blifvit målad, varit skarfvad. Då dessa skarfvar icke återfunnits i den bortplockade innerduken och heller icke funnos på den bortfläkta bakduken, kunde däraf slutas, att taflan redan en gång förut blifvit fullständigt rentoilerad. Målningen tvättades därefter med vatten. Fernissan mättades med vallmoolja samt polerades med lavendelessence och alkohol. Det lim, som funnits mellan de båda borttagna dukarna, hade varit mycket känsligt för temperaturväxlingar och åstadkommit, att den inre duken förvittrat. Vid sträckning och krympning af denna fick färgfilmen en benägenhet att lossna, och det var detta som gjorde, att den nu företagna rentoileringen slutligen blifvit nödvändig. Inköpt af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, i Mars igo6 i H. Bukowskis Konsthandel (innehafvare C. U. Palm), Arsenalsgatan 2 D, Stockholm, se räkning samma dag. Pris: Kr. 60000, se räkning. Afbetaldt i Mars 1906 Kr. 5000, 26 Maj 1906 Kr. 5000, 3 Augusti 1906 Kr. 15000, se Rescontra (Wilhelmina von Hallwyl), slutlikvid 2 Oktober 1906 Kr. 35000 (häraf Kr. 19500 gåfva till Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, se Rescontra [Walther von Hallwyl], Kr. 12500 gåfva till Walther och Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, se Rescontra [Johanna Kempe]), se räkning. Kända tidigare ägare: 1. HoQuveleraren Christian Hammer, Stockholm, f. 30 Mars 1818 i Norge, d. 13 Februari 1905 i Stockholm. Af honom försåld å auktion i Köln 5 och 6 Oktober 1894 (se n:r *77 1 »Museum Christian Hammer in Stockholm». Die Gemälde-Sammlung II Theil, Köln 1894), därvid återropad för Mk. 500 (enligt anteckning i nämnda katalog). 2. HoQuveleraren Christian Hammers arfvingar. Af dessa försåld å auktion i H. Bukowskis Konsthandel 5 och 6 September 1905 (katalog 166 n:r 76), därvid återropad för Kr. 2000 (enligt anteckning i sistnämnda katalog). Ånyo försåld genom H. Bukowskis Konsthandel. Ramen förfärdigad efter beställning af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, 8 Oktober 1906 hos snickaren C. H. Benckert J:r, Regeringsgatan 63, Stockholm, se räkning 27 Mars 1907. Betald 28 Mars 1907, se Rescontra (Walther von Hallwyl). Pris: Kr. 300, se räkning.
|