Solring

Bestående av två plattstaviga ringar, den inre bred, den yttre smal. På innerringen på ett ställe en längdgående mittspringa, på vardera sidan om denna längs ringens utsida månadsnamnens begynnelsebokstäver, sex på vardera sidan; Fig 1; ett stycke till höger därom bokstäverna; INS (signering?). På ringens insida mitt emot springan två jämlöpande, från varandra vända sifferrader, nio siffror i var rad; Fig. 2; (den rad, som börjar med siffran 3, angiver soltiden för förmiddagen, den som börjar med siffran 1, eftermiddagens tid); ovanför raderna siffran 12. På innerringens utsida en tvärgående rundstavig ögla som fäste för en kedja. Ytterringen, som ursprungligen varit vridbar, täckande springan; i ringen i litet hål; ringens ändar omvikna inåt samt förenade med en ögla av mässingstråd med hopvridna ändar. Då solringen skall användas, inställes hålet på innerringen vid den löpande månadens bokstav, var efter ringen hålles så, att hålet blir vänt mot solen. En ljusstråle tränger då genom detsamma och kastar en ljuspunkt, >stjärnan>, på någon av de motstående siffrorna samt angiver så, hur mycket klockan är. Dylika solringar synas hava varit i bruk ganska tidigt under 17:de århundradet och sedan bibehållits ända in på 1880-talet, åtminstone i Götaland, där småpojkarna då bytte solringar, såsom de gamle bytte klockor. Enligt P.G. WISTRAND: > Indelning av dygnet samt tidvisare hos vår svenska allmoge>, Fataburen, 1910, sid. 8-10. Se även F. J. BRITTEN: >Old clocks and their makers>, Fourth Edition, London 1919, sid. 9, och ALFRED ROHDE; >Die Geschichte der wissenschaftlichen instrumente von Beginn der Renaissance bis zum Ausgang des 18. Jahrhunderts>, Leipzig 1923, sid. 37,