Dragrem för ackja

En bred rem stoppad med päls omklädd med brunt skinn. Remmen smalnar av i båda ändarna. I den ena änden är den genomskuren som en ögla. Kan enligt Nordemann-Hedqvist och Manker i artikeln "En lapp, kiörandes en oppstoppad rehn" publicerad i Livrustkammarens Tidsskrift 1971-73, vara "dragloka". Ao 1694 d. 20 Novembr. lefverass uthi Rust Cammarn en lapp medh een lapmudh och bllå fodrat mösssa lijgandes uthi een akia kiörandes föör sigh een Reenn, medh sijtt tygh på sigh och een klåcka under Hallsen, detta ähr förährat af Landz Härren ifrån Nårlandh Grefwe Duklass.

Nedanstående beskrivning är hämtad från: Kuoljok, Sunna ”Det är nästan så att jag blir tårögd”. Dokumentation av samiska föremål vid Skokloster slott och Livrustkammaren, Duoddaris 32, Rapportserie. Dokumentation från Ájtte Duottar- ja Sámemusea/ Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Jåhkåmåhkke/ Jokkmokk 2020. För källhänvisningar se rapporten: Beskrivning: Loka, gäsás[58], av renpälsskinn. Den är långsmal till formen och dubbelvikt på längden. I lokans ena ände är två avslitna ändar och i andra änden har skinnet vikts till en ögla. Lokan är nött och har tappat allt hår. Loka användes vid körning med ackja. Den lades över renens manke, framför renens bog. I lokans ändar, mellan renens framben, fästes dragremmen till ackjan. Material: renpälsskinn. Under årens lopp har den tappat allt hår. Sydd med sentråd. ”Gäsás heter det”, säger Lisbeth Kielatis. ”Det här var före trälokornas tid. --- Man gjorde den av järvskinn också, bland annat.”[59] ”Och senare gjorde man även av nötläder också, om man fick tag i det”, tillägger Per-Ola Utsi.[60] Johan Rassa, (1921-2014) renskötare i Jåhkågasska sameby, har berättat att en loka av renskinn ska var tagen längs med renen. Tas den tvärs över, så går den lätt av. Man skulle ta skinn till lokan, tömmar, lasson m.m. under magen för att spara skinnet. ”De tog det bara från sarvarna och ändå var det mjukt”.[61] Ändarna av en skinnloka brukar vara formade till fyllda kulor. ”Längst ned, i kulan, fylldes lokan med hö, men annars var den tom”, säger Johan Rassa.[62] Lokan kunde även fyllas med renhår, enligt Lisbeth Kielatis: ”Sen var det vanligt att man gjorde som en liten boll här och den fyllde man med håret från skägget, njaves[63. Jag har också sett en som var fylld, inte bara de här bollarna utan hela lokan. Den var fylld med tyg. Men riktigt gammalt tillbaka så var den kanske inte fylld.”[64] ”Det har jag aldrig sett”, svarar Per-Ola Utsi. ”De gamla jag har sett har varit med dubbelvikt skinn.”[65] När man skulle köra så sattes lokan runt renens nacke, lades framför bogen på renen och drogs mellan benen. I lokans kulor, under magen, sattes dragremmen till ackjan fast. Dragremmen har en ögla som man stoppar kulorna i, som en låsanordning. ”När man satt fast den, då drog det fast och i andra ändan av rájppe[66], dragremmen, var det en knopp som som man fäste gierresa vuolen, i ackjan,”, berättade Johan Rassa. Han tillägger om avudas[67] (gjorden/ryggremmen): ”Egentligen behövde man inte avudas, men det var bra att ha. Om nuhärken stannade och det var nerförsbacke så fanns det risk att härken klev över (dragremmen,författarens anmärkning). Avudas har ju den funktionen att den ska hålla dragremmen påplats, så att renen inte kliver ut.”[68] Om det med tenntråd och kläde utsmyckade ryggbandet sa Johan Rassa: ”Den här är ju till prydnad, när man skulle gifta sig, gå galggá válldut, då hade man sådan här. Men man hade ju inte sådär fina saker när man flyttade utan det var ju enklare saker, kanske bara en rem. Det här är ju skrytgrejer.”[69]