Grimma med töm

Grimma med töm för uppstoppad ren av flätade rensenor, oljade på utsidan. "Ao 1694 d. 20 Novembr. lefverass uthi Rust Cammarn en lapp medh een lapmudh och bllå fodrat mösssa lijgandes uthi een akia kiörandes föör sigh een Reenn, medh sijtt tygh på sigh och een klåcka under Hallsen, detta ähr förährat af Landz Härren ifrån Nårlandh Grefwe Duklass." Grimman är flätad i en platt fläta, medan den delen som utgör början av tömmen är flätad i en ”fyrkantsfläta”, en teknik som man ofta ser i dem samiska kulturen, men som få behärskar idag.

Nedanstående beskrivning är hämtad från: Kuoljok, Sunna ”Det är nästan så att jag blir tårögd”. Dokumentation av samiska föremål vid Skokloster slott och Livrustkammaren, Duoddaris 32, Rapportserie. Dokumentation från Ájtte Duottar- ja Sámemusea/ Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Jåhkåmåhkke/ Jokkmokk 2020. För källhänvisningar se rapporten: Beskrivning: Grimma, bágge [47], med vidhängande töm, lábttje[48]. Flätad av rensenor. Grimman är lagd/flätad i teknik för att göra ett platt band, medan tömmen är lagd/flätad i teknik för att göra ett fyrkantigt band. Grimman är flätad av åtta delar, tjoale[49] Grimman består av en del som bildar en ring, som sytts eller knutits ihop. När renens selas träs den över renens mule. I grimmans ring sitter två band som knyts ihop bakom renens nacke. I grimmans ring är också tömmen fastknuten. Den hamnar under halsen på renen. Allt är flätat av sentråd. Där knytbanden sitter fast i grimman är skarvarna omlindade med renskinn, som förstärkning. Knytbanden avslutas med att bandet delas upp i två ändor. På en av dessa knytbands två ändar syns rester av något blått, sannolikt rester av tofsar. ”Man hade tofs som avslutning nästan på allting”, säger Per-Ola Utsi.50 Det går inte avgöra om det blåa är tyg eller garn. På många grimmor finns en knapp att fästa ihop den med över nacken, men på denna saknas hornknapp och det syns inte heller spår efter att det skulle ha funnits någon. ”Den här är bara knuten i nacken. Annars hade man sett var hornlåset hade varit. Och på den tiden var den mjuk och smidig och lätt att knyta. Även i kyla”, säger Per-Ola Utsi.[51] ”När man körde ackjan, så gick tömmen över ryggen på renen och användes till att mana på renen. Töm hade man också när man ledde renen”, säger Per-Ola, och berättar att en sådan här fyrkantig töm hade hans mamma till sin ren, som bar vaggan. ”Precis sådan här. Men det var ju en nyare modell. Men den är väldigt gammal den också, flätad, fyrkantig. --- Det var ofta mors töm det här och hon hade den tamaste renen, som man kunde lita på.”[52] Material: sentråd, barkgarvat renskinn. ”Det måste vara sentråd från benen, för den är grövre”, säger Lisbeth Kielatis.[53] ”En sentråd är ungefär en halv meter lång, ungefär, när man spinner det. Jag vet inte hur många det går. Väldigt många renar. Man splitsar upp den, bankar och splitsar upp den och så spinner man den då. Man tuggar den. Man använder munnen och kinden lika mycket som händerna.”, säger Per-Ola Utsi. . ”Hand, tand och saliv”, tillägger Lisbeth Kielatis.[54] Grimman och är lagd/flätad av åtta delar till ett platt band. ”De kallas för tjoale alla de här,alltså tarmar översatt till svenska. För att de är fyllda med sentråd”,säger Lisbeth Kielatis[55] Tömmen är lagd/flätad till ett fyrkantigt band. Dekor: Fint arbete, för fint tillfälle.”Skulle man ut till marknaden till folk då klädde man upp renen också, inte sig själv bara. Detär här tofsarna och klädet kommer in och tennbroderierna. Vardagstömmen var grövre. Detvar ofta bara en grov läderrem, nötläder oftast”, säger Per-Ola Utsi.[56] Ursprung: Västerbotten. ”Att bara använda sentråd var väldigt vanligt i Västerbotten”, säger Lisbeth Kielatis.”I Västerbottensområdet så gjorde man bältet på det här sättet också, genom att fläta. Den tekniken används också på yllegarn, till skoband.”[57]